Idag har verkligen varit en kall och regnig dag. Åska med dunder och brak har det också varit.

Barnen har varit rastlösa och det är inte så konstigt heller. Vi längtar till sommaren så vi kan vara ute i trädgården och leka och bada i poolen.

För visst känns det inte som sommar nu? Det är mer novemberväder ute, man huttrar och fryser såfort yttedörren öppnas lite.

Men vad gör det om hundra år?

Jag vill bara att helgen ska vara över nu av flera anledningar med främst så vill jag ha måndag för då kommer det bli utflykt.

Och det får regna hur mycket det vill för vi ska vistas inomhus.

Jag, mamma och lillasyster K ska på roadtrip till Malmö och shoppa. Helt ensamma och den enda som har barn med sig är mamma. Jag och lilla K lämnar alla små barnen hemma och det ska bli skönt att komma iväg lite. Det händer ungefär aldrig att man kommer iväg och gör något på egen hand utan gubbe och barn. Och när, senast liksom var jag, mamma och K iväg bara vi och gjorde något tillsammans?

Ska bli roligt! ♡♡

Förresten så måste jag visa vad jag pysslat med senaste tiden, vår Trofasthylla i trist furu har fått lite ny färg. Den står ju i vardagsrummet och sväljer Ellions leksaker så den har sett så jäkla trist ut så jag har tänkt länge att jag ska måla den men aldrig fått tummen ur men nu så har den fått lite färg.

Egentligen skulle jag ha gjort fler stjärnor på den men jag gav upp. Det var ett jäkla jobb allting med slipning, färg i flera lager och när stjärnorna väl skulle dit hade jag tröttnat på hela arbetet. :)

En vacker dag kanske det kommer dit några stjärnor till. :) Men visst ser det trevligare ut!? Nu har vi bara röda och gröna lådor till den så nästa projekt är att köpa vita lådor! :)

Idag fick jag ett samtal som jag "väntat" på i 1½ år.

Då fick jag ont i visdomstanden och tandläkaren fixade den tillfälligt och sa att jag snart skulle få tid till operation för att ta väck den då den inte vuxit upp alls mycket så går inte att dra ut den. Den ska opereras bort helt enkelt. Sen jag fick veta det har jag varit livrädd.

Läste på om att operera bort visdomstand och läst ungefär en miljon skräckhistorier om hur kirurgen sågar, hammrar, borrar, slår med sina intrument och hur kirurgen måste hålla i hela huvudet och samtidigt dra med tången för att få ut tanden och hur folk drabbas av de värsta tänkbara opertionerna där blodet sprutar, det knakar och sprakar i hela huvudet och man är dålig lång tid efter operationen.

För ett år sedan ringde jag och frågade dem vart min optid tagit vägen, då höll de på att byta personal och det ena med det andra. Sen i höstas ringde de och ville ge mig en tid. Jag sa att jag fruktade för mitt liv och behövde därför ha alla tänkabara lugnande medel man kunde få. Sen berättade jag att jag var gravid. Tantan i luren frågade mig "Om du är rädd för detta, hur tror du att du ska klara att föda barn då!?" Att föda barn var jag också rädd för visserligen men hon hade ingen aning om jag fött två barn tidigare utan smärtlindrig. Detta är något helt annat.

Och sen fick jag såklart inte göra operationen när jag var gravid och skulle jag ha lugnande så fick jag inte amma så de skulle höra av sig nu i sommar.

Jag tror såklart det värsta hela tiden och jag tror att även detta kommer gå åt skogen. Jag bad om lugnande och ska vara på plats en timme innan operationen. Jag kommer garanterat sitta och gråta flera timmar både innan och efter op.

Jag har aldrig opererats tidigare och det är jag glad över. Men om några veckor är det dags för cirka 30 plågsamma minuter (om jag har tur, jag har läst om någon som höll på i flera timmar....).