Direktlänk till inlägg 12 oktober 2014
Jag älskar Vilmers hår. Ibland hatar jag det. Jag älskar det ljusa lockiga håret. Jag hatar att han samlar mat i håret. Jag älskar änglahåret. Jag hatar att jag inte får kamma håret när han behöver det men han vägrar för han tycker det gör så ont att kamma genom det när han kladdat med mat. Inte ens med balsamspray.
För ett par veckor sedan var jag som på håret nära att få honom klippt. Jag ångrade mig i sista minuten och han fick ha kvar sina lockar.
Nu ser han ut som ett skatbo och åter igen så vill jag klippa av honom busken han byggt upp bak i nacken. Jag får inte kamma håret på honom för han tycker det gör ont.
Håret är så otroligt fint när han har ordning på lockarna. Då älskar jag det. Som det ser ut nu, ja ni ser ju... Stackarn kan inte gå runt och se så ovårdad ut. I veckan kommer håret antagligen att ryka om jag inte hinner ångra mig igen. Och om han blir klippt i veckan så kommer jag ångra mig då med för jag kommer inse att de fina lockaarna antagligen inte kommer komma tillbaka igen, precis som med Maximilian. Han är så fin i sitt lockiga hår som han sparat på i 2½ år. Vi har aldrig klippt honom och det är väl lite därför också som man tvekar på at klippa honom skulle jag tro. Visserligen klippte ju Maximilian honom för ett tag sedan när de lekte frisör och Vilmer fick en snygg hockeyfrilla. Som tur var så klipptes inte lockarna bort då..