Att operera bort en visdomstand låter kanske inte så hemskt men för mig har detta varit kaos och jag har varit livrädd. Den cementklumpen jag had ei magen igårkväll ska vi inte tala om. Jag var livrädd. Och då ska vi inte tala om hur rädd jag var i morse. Vi hade lämnat de två stora barnen hos min mormor och när mannen och Ellion skulle lämna mig på sjukhuset så fick jag gå upp själv eftersom vi inte hade en endaste enkrona löst till parkeringen så jag fick gå upp själv och helt ensam. Jag möttes av en personal som frågade om jag var "Persson" och sen fick jag sitta ner. Jag satt nervöst och kollade på klockan hela tiden och väntade på att den skulle bli 09.00 så jag kunde få mn lugnande medicin någon gång. Vid det här laget visste jag inte om jag skulle kräkas, svimma eller börja gråta. En stund efter 09.00 kom det en dam och hämtade mig. Jag fick gå in till röntken och sedan in i undersökningsrummet och invänta läkaren.

När han kom in så förklarade han lite, sa att jag skulle få lite lugnande och jag sa att jag snarare skulle behöva väldigt mycket lugnande. Läkaren pratar om hur ont jag kommer ha efteråt, att känselnerverna kan komma till skada, vilket är ovanligt men han var tvvungen att säga det. Han pratade massor men jag hörde inte ett skit. Jag bröt i hop och börjar böla för jag är så rädd.

När läkaren gått ut därifrån frågar jag sköterskan om hur lång tid detta kommer ta, eftersom jag läst att det tar flera timmar för vissa och allt annat jag hört som varit hemskt. Hon sa att jag kan glömma att ligga där i två timmar utan kan snarare räkna med att det kommer ta 10 minuter på sin höjd.

Jag får tre tabletter med lugnande och får sen lägga mig i ett vilorum. Jag får en blå rock, en grön mössa och blå plastsockar( som finns på dagis och tandläkare) att sätta på mina skor. Efter kah bytt om så somnar jag (sömnlös natt) och aknar till vid 10.00 när sköterskan kommer och säger att hon kommer tillbaka och hämtar mig om 10 minuter. Jag känner efter om jag är lugn. Det är jag inte. Skitmedicin. Mitt hjärta slår i 180 ochjag funderar på att dra därifrån.

Jag blir hämtad och invisad i ett iskallt rum, satt i en stol med en jättestor skarpt lysande lampa ovanför och mitt hjärta slår i 210 nu. Jag bölar igen Läkaren är en. När han kommer så frågarr han hur det går. Jag svarar att jag är inte det minsta lugnande och sedan får jag en grön duk över ansiktet med hål för näsa och mun. Jag ser ingenting men blundar och bölar samtidigt.

Innan jag fick en duk över huvudet tittade jag hela tiden på klockan. 10.35 såg jag den sist.

Jag får panik med det är liksom försent att ända sig nu.

Jag får bedövningsspruta, en till och en till. Tror jag får 5-7 stycken på olika ställen. Därefter känner jag ingenting. Däremot hör jag hur borren som låter som ett helt sågverk låter. Hela huvudet är ett sågverk. Ibland tystnat sågverket och ibland låter det. Ibland pratar läkaren, ibalnd dras det i hela mitt huvud och det känns som om de måste ta till våld för att dra ut tanden men jag känner ingenting och tillslut sa han " Nu är hela tanden ute", "nu ska vi bara sy igen här".

Efteråt får jag hjälp med att komma till vilorummet igen. Jag börjar känna mig lite halvfull, blir tillsagt att ringa den som ska hämta mig eftersom jag inte får lämna avdelningen ensam. Jag byter om och lägger mig sen i sängen och inväntar mannen och Ellion... Jag får lite papper som jag ska läsa igenom och när mannen kommer så får vi köpa lite grejer som munskölj och tandkräm som jag behövde ha innan vi åkte hem till min mormor.

Där däckade jag ganska direkt efter att jag kommit dit. Maten serverades då nämligen och eftersom jag inte fick äta och att jag dessutom var ganska full och påverkad (Nu äntligen hade lugnande medicinen verkat) så la jag mig på soffan och sov ganska länge, lagom till vi skulle åka hem så jag hann då inte vara särskillt social mot de andra. När jag vaknar börjar bedövningen släppa och det gör jävulens ont. Får några värktabletter av mormor och sedan åker vi hemåt. Mannen får stanna inom och handla smärtlindring och sen raka vägen hem till soffan.

Att mitt lugnande inte verkade förrän efter operationen var ju en liten miss och det ska jag komma ihåg till nästa gång om det tvunget ska bli någon nästa gång. Detta vill jag inte göra om fler gånger även om det inte var lika illa och hemskt som jag trodde. Detta tog mycket från mitt psyke och jag har mått så dåligt över detta så länge.

Nu är jag jävligt stolt över att jag klarat av det och att jag faktiskt gjorde det.

Min mormor skickade med lite mat till mig som jag sen kunde mosa och äta, så mat har jag fått i mig idag även om det var knepigt att äta mosat och med liten tesked. Nu har jag precis fått i mig lite yoghurt och jag hoppas innerligt att jag inte behöver ha ont mer än så här nu. Fast de sa att jag sklle bli svullen i ansiktet efter någon dag och smärtan kunde komma senare också så även om jag mår bra just nu kommer jag kanske ha jävligt ont i morgon. Vi hoppas på det bästa!!!

 

Fia

11 juli 2014 08:29

Du är såå duktig ♥ Skönt att det äntligen är över! Iaf operationen, hoppas nu inte du behöver ha allt för ont. Kramar

debora

11 juli 2014 21:07

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Tur det finns värktabletter! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan körde jag punka på jobbets bil, denna veckan hann jag försova mig en dag. Vaknade och hann ur sängen, duscha, borsta tänder och klä på mig och ut i bilen på mindre än en kvart. Jag hann till jobbet osm tur är men så sjuk en dag kan bli n...

Okej, det har gått över 3 månader sen jag skrev sist så jag har säkert inte en enda läsare kvar här men får väl ta och försöka skriva ner något här. Hela sommaren har passerat, jag har haft mina första semester. Valde att bara ta tre veckors eftersom...

Detta är verkligen StoraM´s helg. Igår var vi iväg på hans första skolavslutning. Först var vi på skolan där barnen sjöng nationalsången medan flaggan hissades och därefter tågade vi bort till kyrkan där bland annat barnen sjöng. Bröderna avr lagom...

Nu har det gått några dagar sendan jag flyttade, och för er som inte visste om det så har vi separerat. 1 Juni var det dags för mig att flytta, jag flyttade inte alls långt, utan mer eller mindre bara rakt över gatan. Flyttade i onsdags och hade fu...

Det efterfrågas om inlägg här, mina inlägg lyser med sin frånvaro men nu ska jag slänga in ett inlägg tänkte jag. Ni är här inne och läser ser jag fast jag inte skrivit på länge. Jag har haft så himla mycket med mitt eget nu senaste tiden.  Idag ...